Stella 9 år!!!!!

Stellas första dag som 9 åring!
Jag och Patrik var först att gratta med sedvanlig sång och några presenter. Hon fick ett DS-spel med 119 spel i!! Och en silkeskimono av oss. Hon blev jätteglad för patiensekorten (tack farmor) och de roliga böckerna (tack farfar och Birgitta!) Det var toppen att vi hade det med oss! Tack för det!

Kl 9.30 var det celebration breakfast och alla kom! Gerry kom med ett blomsterarrangemang, Marten satte ljusen i tårtan, de hade köpt i Trat och som nästan for överbord på speedbåten! Det tisslades och tassades med en mängd presenter. Hon fick fina bollampor av Janet, en hysterisk sjungande rosa struts av Michael Whaites, örhängen i silver och kristall och ett par astuffa converse av Lieke & Pierre, halsband och örhängen i turkoser, av Marten & Gerard, en serie trendiga guld väskor i olika storlekar för olika tillfällen av Michael Tomszac, en neonfärgad strand axelväska med kakor i av Gerry & Sorin..... Ja ni fattar, det blir svårt att toppa...


Nu är Patrik & Stella ute på en egen snorkelutflykt. Det är lite mulet, och dikussionerna går hurvida vi ska åka med på katamaranen ikväll för sunset cocktail som resorten ordnar, eller om vi ska gå över på andra sidan för egna sunset cocktails... En grupp med många individuella viljor...
Hursom blir detnågot slags  nyårsfirande, förmodligen här med buffet, underhållning och??
Vi får se.
Vi inväntar det tropiska nyåret med förväntan!!!

/C 

Yrslig sunset cocktail

Klockan halv sex sharp serverades cocktails vid Marten & Gerards bungalow. GTs, VTs snacks och goody bags med strandprylar. Så nu går vi alla runt i tvistade armband, saronger, stråhattar och strandväskor. Tatueringar är utlovade till i morgon..

Hela milleniumgruppen är här nu, och det har gått tio år sen Milleniumfirandet på Nya Zeeland, såg vi på Pierres film.. Men vi bestämde oss för att age becomes us! (Lätt med några gin tonics i kroppen).
Sunset cocktail slutade med lätt yrsel för vissa, svår för andra... (Patrik kom hem vintyrig och vimsade runt tills han stöp i säng... Han mår bra idag, säger han, tack till nattlig medicinering..)
Efter den yrsliga cocktailen vinglade vi till restaurangen för sen middag. Förvirringen är på topp med tretton personer, olika beställningar, separata noter och rum... och engelskan hos personalen är i det närmsta obefintlig. Men på något sätt ordnar det sig och mat kommer och den är god!

Att ta sig hit var ingen picknick. Först fem timmar i taxi med Bee. Som körde en stor rosa bil på gas. (Typ en KIA). Vägarna är bra och det var motorväg fram till Trat. Men när hon snittade 150 km/h så fick jag hicka. Sen låg hon snällt runt 120 -130 km/h. Vi blev stoppade i en poliskontroll, och en prydlig poliskonstapel med pilotbågar, nyvaxat hår och välputsat vapen kom fram och frågade efter pengar. För  att det var nyår?.. eller nåt fel på bilen?.. eller någon trafikförseelse som inte hade inträffat?..
Men Bee var en tuff kaka, hon namedroppade lite släktnamn i poliskåren och sa att hon minsann inte tänkte ge några pengar.. Så var det med den saken. Vi fick ett vykort på Kungen och ett leende.

Väl framme vid piren så var det dags för nästa transportmedel. Speedbåt. (Liten snabb motorbåt).
När den var så full att folk stod upp och det var en tumme ner från relingskanten till vattenytan, skrek jag: "Not possible sir! Not possible sir!"
Efter ett tag kom bolagets biljettförsäljare tillbaka och en handfull bofasta fick gå av och ta slowbåten istället. En glad amerikan räknade oss och gav oss flytvästar. Vi var fyrtio. På en skylt stod det: MAX 24 pers... Behöver jag säga att jag djupandades hela vägen?
Vi körde i 30 knop i en timme, 25-30 distans räknade Patrik ut. Jag sov fjorton timmar den natten...

Ko Mak är en liten ö, som nyss har upptäckts, vilket innebär att det fortfarande inte är överexploaterat och heller inte helt funkis. Vår resort är den enda i medel/lyxklass på ön. Så klart är svenskarna här och andra europeer. Stranden är fantastisk, poolen bäst, (tycker Stella) resorten är 1 km lång, så det är mycket gå fram och tillbaka till de olika restaurangerna. Och det gäller att välja rätt frukostställe.. det gjorde inte jag idag.. Förutom att utbudet var sämre, det gick i princip inte att äta, (FRITERAD bacon som man kan slå ihjäl någon med) så blev det svårt att att förklara för Stella varför den halta kriminella holländaren med kroppen full av tribetatueringar började dagen med en flaska Red Label JW och cola.. Och varför det inte är en bra idé, och ett dåligt tecken... osv
Och sen när en pikant bajslukt spred sig över borden, fick Patrik nog och reste sig upp och sa aldrig mer..

Ö-livet är annars just ö-liv. Stranden? Poolen? Ska man ta en watermelon shake eller en coconut shake? Vi har funderat på att åka på en snorkelutflykt i tre dagar.  I morgon är sista dagen för det..  Vi får se.

I morgon Stellas födelsedag och tropiskt nyår.
/C

Em Bi Kej

Du börjar med att ta the Skytrain till Siam, sedan byter du och åker till ändhållplatsen på den andra linjen. Det är National stadium. Där går du av, gå bakåt i tågets färdriktning och sedan ned åt höger. Det finns en gångbro som leder in i en stor byggnad. Du kommer in i ett slags varuhus. Rätt snart ska du ta av åt vänster, in genom en portal. Gå in genom den.

Rätt snabbt ser du någonting du velat ha sedan flera år som nu finns framför ögonen på dig, och kostar 30 kronor. Typ 300 kronor mindre än hemma. Du handlar. Ganska nöjd går du vidare in i någonting som du inte riktigt kunnat föreställa dig. Ord som dyker upp är MAZE och VORTEX, kanske också MALSTRÖM.

Du sugs in och är snart förlorad i en tredimensionell labyrint där allt är likt och olikt. Olika saker till salu, massor av människor som vandrar runt. Olika nivåer av smycken, kläder, tyger, möbler, prylar, elektronik. Någon sorts ordning där saker som liknar varandra finns i samma del av denna kommersiella galax.

Man måste hela tiden röra sig för att inte fastna. Vad var det nu jag skulle ha?? Det finns så mycket av allting att man på något sätt blir avtrubbad, domnad och vandrar runt, uppåt , åt olika väderstreck. Man har en idé om att man sett något tidigare under dagen som man nu är lite sugen på.

Problemet är att du inte hittar tillbaka, du kommer till samma ställe om och om igen. Dom ropar efter dig och vill sälja en klocka. Du vandrar vidare. Du har gått förbi här flera gånger tidigare och vill bort, åt något annat håll. Kanske upp? Eller var det ner? Du tittar på klockan och förstår att nu har du gått runt i två timmar egentligen utan mål eller kanske du söker efter den där lilla väskan? Eller skärpet du såg i det andra ståndet du tittade in i. Du vet hursomhelst inte var du är. Knappt heller vem du är eller vart du ska. Du är helt förlorad. I ett försök att få tillbaka någon sorts kontroll och orientering åker du i olika rulltrappor uppåt. Du hamnar på en nivå där det säljs mobiltelefoner och annat elektroniskt. Tänk dig tre fotbollsplaner med  små glasdiskar packade med Nokia och Iphone och Blackberries . Du ser inte från ena änden till den andra. Och fullt med folk. Och du börjar gå, och när du tittar på klockan igen är den 1600 och du ska vara tillbaka på Baan Yoshwadi klockan 17, och det är fortfarande ett par saker du inte har köpt. Nu kommer en lätt yrsel.

Efter ett toalettbesök och en Mangosmoothie sittande på en låg pall känner jag mig starkare. Jag klarar att resa mig upp. Följer skyltarna mot utgången köper det jag måste ha och kommer till slut ut.

Vad var det egentligen som hände? Tiden och rummet förvrängdes.

Som vid ett svart hål.

Kommersens epicentrum.

/p

Jul all over...

Det är mycket jul nu. Man åker till andra sidan jordklotet för att slippa julen. Tror man... Not. Innan man åker iväg är det dubbelt av allt med olika julfirande med olika familjer. Sen kommer man bort, och då blir det dubbelt firande av olika jular igen. Först "skandinavisk" jul med ett gäng expatfinnar och några locals och så vi, fransoshollaändarsvenskarna. Walking table med lite gott blandat av ett raserat pepparkakshus  (som Patrik jobbade med i en och halv timme..) lax från tasmanien och några flaskor Pro Secco.
Sen idag den "riktiga"julen. Jag tog med Stella och Patrik till de två olika shopping meckan jag har irrat runt i i två dagar, Siam Paragon och MBK. Efter två dagar av overload så tyckte jag att vi kunde shoppa på Paragon departement store (typ uppgrardeat NK). Det tyckte inte Patrik.. Han gillade MBK... Entropins centrum av shopping. Så jag och Stella lämnade honom där och åkte hem och poolade.
Sen kom killarna från från London och Amsterdam, mer skumpa och julklappsutdelning. Sen tuk tuk iväg till japanskitaliensk restaurang. Stella var nöjd. Hon fick den bästa italienska pizzan hon någonsin ätit.. Vi fick det godaste asiatiska smörgåsbord vi ätit. Med kobi biff, sesam grillad tonfisk, sashimi och sydafrikanskt chardonnay och gin tonic.

I morgon bitti bär det av till Ko Mak. Taxin kommer 07.00, sen båt kl 14.00.
Ser fram emot sola och bada Pina Colada!

GOD JUL!

/c

Och hur är det där då?

Bangkok för nybörjare är liksom i 3 nivåer. De övre regionerna, som börjar sådär 15 meter upp från gatan är ofta välpolerat och blänker. Det finns former och färger som är uttänkta. En massa höga hus som vart och ett är mer eller mindre lyckat, men på något sätt utslängda på ett slumpmässigt sätt över en ganska stor yta ger ett rörigt och ogreppbart intryck. Man känner sig rätt betydelselös. men det är skönt att vara där uppe..

Mellannivån går ett tiotal meter upp och består av infrastruktur. Sådant som vägar, skytrain, gångar, terasser kanske även planteringar. Vid våra förflyttningar hittills har vi rört oss på den här nivån. Känns strömlinjeformat, effektivt, rent. Air-condition i the skytrain gör att man fryser lite och det susar på ett härligt sätt.  TV monitorer visar reklam mellan stationerna. Från tåget kan man gå rätt in i olika varuhus. Mellan shoppingpalatsen finns det gångar i luften. Man behöver inte röra marken när man ska konsumera.

Och så längst ned. Där de flesta befinner sig. Myller. Rätt trångt, god stämning. Massor av människor som håller på med sina liv. I bilar och på mopeder, i små affärer och stånd på gatan där det säljs lite av varje. Mat och frukt och telefoner och en massa grejer som jag inte har någon aning om vad det är för något. När man ska gå över gatan här går det inte att stå och vänta på att bilarna ska stanna. Man måste kliva ut med visst dödsförakt och ha tillit. Dom stannar om man väl kliver ut i gatan.

Iallafalll hittills.     /p

Bangkok irl!

Det var spännande än i det sista i Syrish. Vi stod på väntelistan och hysterin var påtaglig. Några hade stått på listan i två dagar.... Gissa vem som fick börja djupandas?
Biznizmänniskorna var så desperata att de tom accepterade boskapsplats. Vi kom med som en av de sista men vi fick olika platser. Inget grejt scenario.. Men en tålmodig flygvärdinna ordnade så att åtminstone en av oss kunde sitta med Stella. Jag drog nitlotten... Hamnade längst bak mot väggen invid toaletten...
Nästa gång är jag en av de där biznizmänniskorna som tränger sig fram i tillvaron på alldeles självklart sätt, var så säker.

Väl framme, tog vi vårt pick och pack och satte oss i en taxi. Efter ett litet virr kom vi fram till Lieke & Pierres condo. Vi klev in i himmelriket efter att ha varit på resande fot i 28 tim...
Vi fick the maids room med egen dusch/toalett och balkong och nyckel till poolen.
Efter en öl på terassen med utsikt över Bangkok skyline, och ett dopp i poolen kändes livet rätt bra igen, och vinterkaoset i Sthm låångt borta.

Sen Thaimiddag med uppdatering. Sist vi såg Lieke & Pierre bodde de i NYC och visste inte var de var på väg. Tre år senare har Mae Leap (nu två) kommit in deras liv! Och livet som expat i Bangkok har sina fördelar. Särskilt om man som Pierre jobbar med att kartlägga sexworkers program i Asien för FN. Och  att man kan hyra en våning på 250 kvm med extra allt för 750 euro i månaden i en stad som har allt hjälper ju också till.

Vi höll oss vakna till 22.00, sen kraschade vi. Nu sitter jag här kl 04.30...
Ser fram emot att det ljusnar snart så jag kan gå ut och shoppa och möta resten av Bangkok.

Camilla

syrish

Ok. nu är vi en del av det kollektiv som ständigt, hela tiden, varje ögonblick på planeten jorden befinner sig på resa. Undrar hur många miljoner som just nu sitter på en flygplats, eller tågstation och undrar var de kan få tag på en anständig matbit, någonstans att sträcka ut sig, någonstans att få vara ifred...
En snöflinga dalade ned i Nice, följdes av flera och nu har flygtrafiken i Europa drabbats av infarkt. Vi står i olika köer och gissar när planet ska gå, om vi kommer att kunna följa med, vi får små handskrivna rosa prassliga papper som kan bytas mot mat eller sprit, eller både och.

På något sätt förstår vi att vi är en del av något större. STAR ALLIANCE är med oss och tar hand om oss

Vi har goda förhoppningar att krångla oss ombord på ett plan till BKK ikväll 2245. Det bygger på att ett antal av våra fellow travelers fastnar på ett eller annat sätt och inte lyckas ta sig hit för att ta sina platser på det fulla planet. Helene i transferdesken håller tummarna för oss. Igår lyfte bara fyra plan från Zurich. Annars blir det Holiday Inn och kanske en tur till Milano fvb till BKK imorgon förmiddag.

Men det är på något sätt glädjande, och lite tröstande att det är lika för alla. Dom rika djävlarna i First Class kommer inte heller fram.

Patrik

OK. We are now part of the crowd that is constantly in some kind of travel mode. I wonder how many right now sitting in an airport, or on a train longing for somehting good to eat, or just some space and peace..

Some snow fell in Nice and now European airsystem is crippled. travellers all over standing in lines guessing when next flight is leaving. We get small pink papers we can exchange for booze or maybe food. No one is really happy but at least we´re in it together... The STAR ALLIANCE!

Rumour says there is good hope for us to get to BKK tonight 2245. The plan is that the allready overbooked flight LX 180 will miss some of its passengers. We have to hope for some of our fellow travelers to miss their connection.  I guess someone was happy we didn´t make our connection earlier today.. 

/p