Renormalization

När man lever är tiden på något sätt relativ. Som litet barn går tiden långsamt och ett år är närmast oändligt, när man kommit upp i vår ålder konstaterar vi att de tio år som gått sedan vi sågs sist har varit intressanta, och händelserika, men var det verkligen 10 år sedan vi sågs där i regnet på stranden i NZ... När man reser är det lite på samma sätt; I början går det långsamt, men efter ett par tre dagar har man vant sig och dagarna ramlar på i en rasande hastighet.
Ett trick då är att byta plats, så att tiden bromsar in igen. Jag tror att man skulle få ut mest upplevd tid om man bytte miljö rätt radikalt ungefär varannan dag. Nackdelen med det är att man småningom vänjer sig även vid att det är ovant, och tiden går rasande fort i alla fall, dessutom kommer man hem utmattad eftersom man varit på helspänn hela tiden. Whatever...

Vi kom småningom iväg från Siem Reap, försenade kanske en timme. Berodde på nederbörd och blixtoväder i BKK. Vi ville väldigt gärna hinna fram till SUKHOTHAI innan Michael måste åka till London. Efter 4 timmar på väg där sista timmen tillbringas stillastående på motorväg med väldigt gammal (halvblind?) taxichaufför innan vi med överfyllda blåsor störtar in på Lyxhotellet och hittar våra vänner i baren. LYX LYX LYX. Vissa gör liten tur och gottar sig åt hissar, badrum och Bellboys inne på hotellet, medan jag suger i mig en GT och pratar med Pierre om för och nackdelar med Geneve kontra Bangkok, Mae ligger på mage och försöker få ned Liekes Mobiltelefon i det lilla vattendrag som omsluter baren. Till slut är det bye bye, till Michael som ska hem till London och jobba. Stella avslutar med en rondat i korridoren på heltäckningsmattan. Snyggt!

9/1. Vi är alltså tillbaka hos Pierre och Lieke och Mae i Bangkok. Nu har även Pierres syster Maja anslutit från Seoul. Att vara tillbaka innebär att vi redan hittar till och från Skytrain, upp och ned till poolen och har god insikt i viktiga skills som var man tar sig över gatan någotsånär säkert. Det innebär också att tiden går långsamt utan utan strömmar på i god fart mot slutet. Det blir lite presentinköp på MBK, där vi nu hittar ganska bra, och besök på Jim Thompson house. Silke och mahogny. Sedan hem för att byta om, och vidare mot Scirocco på toppen av THE DOME. Först taxi genom stan, sedan upp 64 våningar och ut på terassen...

The Dome är en ganska gräslig skyskrapa med en guldfärgad kupol på toppen omgiven av kolonner. Det intressanta är att det finns en utomhusterass där uppe med en bar. Själva bardisken är rund och befinner sig ETTHUNDRAFEMTIO centimeter från den ETTHUDRATRETTIO centimeter höga glasbarriär som skyddar mot TREHUNDRA meter fritt fall!
När skymningen sänker sig skiftar bardisken i regnbågens alla färger. Det finns ett litet patetiskt nät som sticker ut en halvmeter en bit ned. Jag är inte speciellt höjdrädd, men jag håller ett stadigt tag med ena handen i baren och den andra om min Mojito. I takt med att det blir mörkare tänds stadens ljus. Alla höghus har röda lampor som blinkar. Det är ett av de mera intensiva barbesök jag har varit med om. En höjdare!

Middag nere vid floden med massor av goda grejor, ny taxi upp till Soi Aree och lite snack på balkongen och sedan in på sista dygnet..

Vi planerar för weekendmarknaden och en båttur på floden. Vi pallar bara tuk-tuk till marknaden och en enmansexpedition till MBK. Resten av dagen hänger vi vid poolen och packar ned alla saker i väskor och försöker hantera det faktum att det snart är dags att ta åka tillbaka.

Thai flyger oss tillbaka till Europa. Jag sitter bredvid en Schweizare som arbetar med mental medicin. Han kan typ 100 ord engelska, men det visar sig att det går rätt bra att kommunicera, trots min obefintliga tyskakunskap. Mentalmedicin handlar bland annat om att kvinnor får bröstcancer för att de inte är hemma och tar hand om barnen, inre problem ger knölar på vänster sida, yttre på höger. Någon sorts healing finns också med. Man jobbar via nyckelbenet! Clavikeln heter så därför att den är nyckeln till själen! Jag är rätt skeptisk, men vad vet man egentligen... Zurich igen, men bara 3 timmar den här gången. Någon sorts grått dis även inne i oss.

Sista lyftet hemåt med SAS. Känns på något sätt patetiskt. Äldsta planet vi flugit med hittills. Trångt. Mer bussresa till Borås än Jet Set. Kaffet kostar 20 kronor koppen.

Landar på Arlanda. Minus 7 grader. Taxi hemåt på ödsliga vägar. Resväskan öppnar sig och spills ut över gatan. Snö överallt. Och rimfrost. Var är alla människor?? Går det verkligen att bo här?

Morris kommer till dörren och hälsar, men är ganska fjär. Packar upp. Tvättar. Handlar lite mat. Stannar uppe så länge som vi orkar. I morgon är det vardag igen.

Vi är laddade!

/p

Angkor overload

Vi började kl 07.00 med fransk frukost sen har vi kört fullt program. Så efter en hel dag i templen med två pitch stop på hotellet för dopp i svalkande pool och lunch med Janet på FCC (Foreign Correspondent Club, där alla hängde från någon gång på 50-talet-1973), ASPARA dans show och natt marknad är man lite mör.... Vår tuk tuk chaufför såg också lite trött ut när vi sa hej då vid 23.30... Han kommer och plockar upp oss för ett sista ryck i morgon kl 08.00.
Då blir det djungeltemplen, där Angelina Jolie hängde och dinglade i lianer i "Tomb Rider".

I morgon free wheelar vi utan guide. Vår guide idag pratade oavbrutet på engelsk-kambodjanska så öronen trillade av och man fick en lätt hjärnblödning av all information. Det intressantaste var den nutida blodiga historien.(Han är fyrtio fyra år, och båda hans föräldrar blev mördade av Pol Pot. Pappan var läkare, mamma var sjuksköterska. Själv splittrades syskonen ut på vischan för att jobba på risfälten. Fortfarande har bara en ledare från Khmer Rouge blivit fångad. Som han sa; "De kommer från rika familjer som fortfarande sitter på makten, och där kommer de sitta".)

Siem Raep är en het stad som helt bygger på turism. En blandning av Miss Wong bar som har tryckt upp fantastiska flyers i svart och rött: "Late night cocktail bar. A sip of old Shanghai bar" och "Khmer Tradtional Dancing performed by the orphans and songs by the disabeld".

Stan är en blandning av gammal kolonial stil och koreanskt nybygge. I gamla stan vimlar det av cafér och barer och kommers. Nu är det vinter här. +25 på kvällen. +34 på dagen... Vi skulle behöva minst en dag till.

Men i morgon bär det av direkt från flygplatsen till The Sukothai Hotel. (ett lyxhotell att drömma om..) Michael har farwell drinks and nibbles vid poolen.
Fyra dagar av högintensiv aktivitet kvar. Sen hem!

/C

Kambodja here we come!

Någon sorts åskväder väcker oss mitt i natten. Hela Baan Yoswadi som 20 våningshuset där Pierre och Lieke och Mae bor skakar till och det blir väldigt blött. Alla tycker att det är konstigt att det regnar. Det ska vara torrt och kallt den här årstiden, Ända ned mot 20 grader.. I Europa är det tydligen fortfarande snökaos.

Sedan frukost och ihoppackning av det sista. Vi går en sväng i kvarteret och hittar in i märkliga labyrinter med både diamantörhängen till vår 9-åring och någon som kan reparera Camillas örhänge. Sedan en snygg liten klänning till C och så lunch innan vi blir upplockade av Bee som kör oss till flygplatsen.

Inga köer men mera åska och lite försening innan vi sitter på planet till Siem Reap, en larvigt kort historia där flygvärdinnorna på något sätt hinner slänga ut lite mat och kaffe innan vi landar 35 minuter senare, fyller i massor sv små papperslappar, får göra allt om och ställa oss sist i kön för våra papper som vi fyllt i via nätet ar gamla. 20 dollar kostar visumet. Vi blir värmescannade på väg in. Det känns som att Kambodja har större bekymmer än att utlänningar med feber kommer in i landet. Vi klarade hursomhelst testet och hämtades av en vänlig man i äldre japansk bil, Helt annat tempo här. Vi åker bland barn i skoluniform på väg hem efter skoldagen på sina cyklar. Några oxar, några mopeder och en snygg Mercedes Benz från början av 70 talet som har lyckats överleva. Så funderar man lite vad den skulle kunna berätta...

Vi kommer fram till Pavillion Indochine där vi möts av svala fuktiga frottédukar till våra svettiga och dammiga pannor. kallt jasminté och får en kort introduktion. I minibaren finns gott öl från Laos och små goda jordnötter som vi sitter och knaprar på i korgfåtöljerna ut mot poolen medan skymningen faller.

Vi får skjuts till Abacus som är en Fransk-Khmer restaurang där vi får mat. Tillbaka till vårt hotell. Tuk-Tuk är perfekt här. Långsamt och man missar ingenting. Sist en GT i baren och lite arrangemang för morgondagen. Guide till Angkor, lunch på FCC och sedan dansuppvisning står på programmet. Det blir tufft...

/p

Last man standing på Ko Mak

Sista kvällen med gänget blev cocktail och middag på Mahaktane på andra sidan efter en dag vid poolen och långsnorkling på husrevet. Efter lite rekande längs bygatan och stranden konstaterade vi att det var bäst där vi hade varit förut. Marten och Sorin beställde ett assortement av barbeque, drinks & beers. Solen gick ner igen. Vi var alla lite i separationsfasen, och i ett försök att pigga upp oss undrade Marten var gay baren var? Michael konstaterade torrt: "We are the gay bar". Så vi tog vårt pick och pack och drog över till oss och öppnade den. Pigga promenerade över berget, vi andra tog en transport som dog efter tre minuter. Föraren fick igång den en gång till, och den rullade hundrafemtio meter in på en "bensinmack", där den tvärdog. Bensinmacken var "indisk", ett skrotupplag i blått sken med en massa obeskrivbart meck, två tunnor bensin, med konstiga behållare på. Killarna gick runt med cigg i munnen och letade efter tanklocket på bilen... Vi flyttade oss lite oroligt en bit därifrån. Efter några minuter kom en annan transport och körde hem oss.

Efter att the travelleing gay bar lämnade ön, har en finsk yogagrupp på 75 personer invaderat vårt ställe. Vi som är kvar, (dvs vi och Janet) känner oss klart i minoritet. Men vi håller hög profil och fortsätter våra cocktails, nu på vår veranda.

Idag blev det då av: Snorklingturen!! Kl 09:00 bar det av, Vi blev hämtade och skjutsade till ett tyskt dykcenter, där vi plockade upp några tyska dykare och en hyperaktiv svensk barnfamilj. De hade varit här lika länge som oss och varit på flera snorkelturer, fisketurer, elefanttrekking på Ko Chang, osv...

Och vad har vi gjort de här nio dagarna? Poolen, havet, gay baren...
I alla fall var det suveränt att komma ut på havet! Vi åkte till ett nationalparksområde med en miljard andra snorkel och dykbåtar men det var både fina koraller och en massa fisk! Vi åkte ut med en rejäl fiskeskuta vars kapten hette Rom och var en stadig kille som inte gick någonstans utan sin båt. Vi var i trygga händer med tyskarna som inte lämnar något till slumpen. (Det är konstigt hur ens inställning till tyskar har förändrats genom åren av resande. Från hatobjekt, till trygghetsobjekt. De är alltid först och kommer som nakna hippies och tar över de finaste stränderna, sen börjar de längta efter tyskt bröd och något att göra, och plötsligt dyker det upp German bakerys över hela världen och dykcenter.. Vem  kan klaga på det?).


Tillbaka, kraftigt utblåsta och anfrätta av sol och salt, slängde vi oss i poolen. Sen blev det sista drinken på verandan, (vi tömde den sista slatten Absolut, och åt det sista av snacksen), innan middagen. Med drinken blev det pedikyr, Janet hade ett fantastiskt blått nagellack från London som nu jag och Stella är pyntade med. Så vi åker till Kambodja i blåa naglar...

I morgon är det resdag. Först speedbåt till Laem Ko Lang, sen taxi med okänd fem timmar till Bangkok... Tur att jag redan har övat djupandning. Nedräkningen har börjat. Först Bangkok, sen Kambodja, och så lite Bangkok igen, sen HEM!!

/C

HAPPY NEW YEAR 2010!

Åsså var det nyårsafton. Dagen gick med firning av Stella och lite olika badaktiviteter. Solen var ganska ofta bakom ett moln, men framme tillräckligt mycket för att bränna den redan sandflugsbitna huden.

Sandflugorna är svåra att förhålla sig till. Det är oklart var dom bor och hur dom ser ut. Några dagar sedan tror jag att jag såg en som tuggade på min arm, men jag är inte säker. Väldigt liten. Typ knott. Men bara enstaka. Man känner inte när dom biter, men några timmar senare uppenbarar sig en liten papel, upphöjd över den övriga huden, inte särskilt rodnad, rätt hård och på något sätt fylld av vätska som inte går att klämma ut. Och det börjar klia väldigt intensivt och det håller på i flera dygn. Antihistamin, Cortisonsalva, Xylocain, Paracetamol NSAID hjälper kanske en liten stund, men det fortsätter i alla fall att klia. Till slut hämtar  man ett slags pulver som man rör ut i lite vatten hos Nick i receptionen. Det luktar lite kemilåda och är starkt rosa. De flesta gästerna här har stora fläckar av detta utspridda fläckvis över huden på sina blemmor. Inte särskilt snyggt. Men det blir någon sorts samhörighet. Ett par gånger i veckan gör man någon sorts rökattack mot dom här djuren. En person (troligen en kambodjansk illegal gästarbetare) går över stranden med någon sorts helvetesmaskin som bullrar och sprider tjock rök. Inga andningsmasker här inte! Nya kliande bett dyker trots detta upp på våra kroppar.

Själva nyårsfirandet inleddes med grupprocess. I den obligatoriska nyårsfesten ingick tur i motoriserad katamaran för att se solnedgången, och gratis bål. Vi tittade på båten och insåg att vi skulle bli tvungna att trängas under tak bakom fönster med kanske 70 andra. Kändes bättre då att gå över till andra stranden, MAKATANE och dricka Margaritas medan solen går ned mellan två öar. Väldigt bra.

Sedan tillbaka till vår resort för Buffé. En massa goda grejor. Alldeles utmärkt. Tyvärr var det någonting i timing och planering som inte riktigt klaffade. Vi hade ätit det vi kunde få i oss redan vid 2030. Frågan var hur vi skulle tillbringa slutet på året. Festkommittén hade laddat med små uppträdanden och en film på storduk från den tidigare katamaranutflykten. Sedan blev det BINGO. Svårt att hålla ångan uppe med olika siffror som ska kryssas på en liten sladdrig papperslapp. Lite oklart om rader och vinster. En Jonas från Sweden vann första omgången. Sedan skulle man mäta spagetti. Hm.


Insikten slår oss att vi kommer att bli sittandes här i 3 timmar till i händerna på en korpulent, godmodig hotelmanager med mikrofon laddad med svårbegripliga lekar.
Ny grupprocess. Mot våra bungalows! Ta med is! Fram med musik och blanda några flera drinkar. Sedan är det bra stämning med sittdans (skicka osten, kärna mjölk, osv..) Stella loggar in i en film och Mae sover under moskitnätet.
Klockan 2207 bränner man av fyrverkerierna. Vi undrar om det är så man gör här?

Själva tolvslaget räknas ned med siffror på storduk typ 3 minuter för tidigt, sedan blåser kvällens Firedancer eld och tänder bokstäverna som är inlindade i trasor dränkta i fotogen.  HAPPY NEW YEAR 2010!


Sedan lite allmänt skålande i Prosecco, och intensivt smsande och lite mera dans och favoriter från förr. ELO, Prince, Depeche Mode osv. Hemåt framemot 0200. Fullmåne och lanternor burna av varmluft steg fortfarande mot himlen. Havet låg blankt.

/p

Stella 9 år!!!!!

Stellas första dag som 9 åring!
Jag och Patrik var först att gratta med sedvanlig sång och några presenter. Hon fick ett DS-spel med 119 spel i!! Och en silkeskimono av oss. Hon blev jätteglad för patiensekorten (tack farmor) och de roliga böckerna (tack farfar och Birgitta!) Det var toppen att vi hade det med oss! Tack för det!

Kl 9.30 var det celebration breakfast och alla kom! Gerry kom med ett blomsterarrangemang, Marten satte ljusen i tårtan, de hade köpt i Trat och som nästan for överbord på speedbåten! Det tisslades och tassades med en mängd presenter. Hon fick fina bollampor av Janet, en hysterisk sjungande rosa struts av Michael Whaites, örhängen i silver och kristall och ett par astuffa converse av Lieke & Pierre, halsband och örhängen i turkoser, av Marten & Gerard, en serie trendiga guld väskor i olika storlekar för olika tillfällen av Michael Tomszac, en neonfärgad strand axelväska med kakor i av Gerry & Sorin..... Ja ni fattar, det blir svårt att toppa...


Nu är Patrik & Stella ute på en egen snorkelutflykt. Det är lite mulet, och dikussionerna går hurvida vi ska åka med på katamaranen ikväll för sunset cocktail som resorten ordnar, eller om vi ska gå över på andra sidan för egna sunset cocktails... En grupp med många individuella viljor...
Hursom blir detnågot slags  nyårsfirande, förmodligen här med buffet, underhållning och??
Vi får se.
Vi inväntar det tropiska nyåret med förväntan!!!

/C 

Yrslig sunset cocktail

Klockan halv sex sharp serverades cocktails vid Marten & Gerards bungalow. GTs, VTs snacks och goody bags med strandprylar. Så nu går vi alla runt i tvistade armband, saronger, stråhattar och strandväskor. Tatueringar är utlovade till i morgon..

Hela milleniumgruppen är här nu, och det har gått tio år sen Milleniumfirandet på Nya Zeeland, såg vi på Pierres film.. Men vi bestämde oss för att age becomes us! (Lätt med några gin tonics i kroppen).
Sunset cocktail slutade med lätt yrsel för vissa, svår för andra... (Patrik kom hem vintyrig och vimsade runt tills han stöp i säng... Han mår bra idag, säger han, tack till nattlig medicinering..)
Efter den yrsliga cocktailen vinglade vi till restaurangen för sen middag. Förvirringen är på topp med tretton personer, olika beställningar, separata noter och rum... och engelskan hos personalen är i det närmsta obefintlig. Men på något sätt ordnar det sig och mat kommer och den är god!

Att ta sig hit var ingen picknick. Först fem timmar i taxi med Bee. Som körde en stor rosa bil på gas. (Typ en KIA). Vägarna är bra och det var motorväg fram till Trat. Men när hon snittade 150 km/h så fick jag hicka. Sen låg hon snällt runt 120 -130 km/h. Vi blev stoppade i en poliskontroll, och en prydlig poliskonstapel med pilotbågar, nyvaxat hår och välputsat vapen kom fram och frågade efter pengar. För  att det var nyår?.. eller nåt fel på bilen?.. eller någon trafikförseelse som inte hade inträffat?..
Men Bee var en tuff kaka, hon namedroppade lite släktnamn i poliskåren och sa att hon minsann inte tänkte ge några pengar.. Så var det med den saken. Vi fick ett vykort på Kungen och ett leende.

Väl framme vid piren så var det dags för nästa transportmedel. Speedbåt. (Liten snabb motorbåt).
När den var så full att folk stod upp och det var en tumme ner från relingskanten till vattenytan, skrek jag: "Not possible sir! Not possible sir!"
Efter ett tag kom bolagets biljettförsäljare tillbaka och en handfull bofasta fick gå av och ta slowbåten istället. En glad amerikan räknade oss och gav oss flytvästar. Vi var fyrtio. På en skylt stod det: MAX 24 pers... Behöver jag säga att jag djupandades hela vägen?
Vi körde i 30 knop i en timme, 25-30 distans räknade Patrik ut. Jag sov fjorton timmar den natten...

Ko Mak är en liten ö, som nyss har upptäckts, vilket innebär att det fortfarande inte är överexploaterat och heller inte helt funkis. Vår resort är den enda i medel/lyxklass på ön. Så klart är svenskarna här och andra europeer. Stranden är fantastisk, poolen bäst, (tycker Stella) resorten är 1 km lång, så det är mycket gå fram och tillbaka till de olika restaurangerna. Och det gäller att välja rätt frukostställe.. det gjorde inte jag idag.. Förutom att utbudet var sämre, det gick i princip inte att äta, (FRITERAD bacon som man kan slå ihjäl någon med) så blev det svårt att att förklara för Stella varför den halta kriminella holländaren med kroppen full av tribetatueringar började dagen med en flaska Red Label JW och cola.. Och varför det inte är en bra idé, och ett dåligt tecken... osv
Och sen när en pikant bajslukt spred sig över borden, fick Patrik nog och reste sig upp och sa aldrig mer..

Ö-livet är annars just ö-liv. Stranden? Poolen? Ska man ta en watermelon shake eller en coconut shake? Vi har funderat på att åka på en snorkelutflykt i tre dagar.  I morgon är sista dagen för det..  Vi får se.

I morgon Stellas födelsedag och tropiskt nyår.
/C