Yrslig sunset cocktail

Klockan halv sex sharp serverades cocktails vid Marten & Gerards bungalow. GTs, VTs snacks och goody bags med strandprylar. Så nu går vi alla runt i tvistade armband, saronger, stråhattar och strandväskor. Tatueringar är utlovade till i morgon..

Hela milleniumgruppen är här nu, och det har gått tio år sen Milleniumfirandet på Nya Zeeland, såg vi på Pierres film.. Men vi bestämde oss för att age becomes us! (Lätt med några gin tonics i kroppen).
Sunset cocktail slutade med lätt yrsel för vissa, svår för andra... (Patrik kom hem vintyrig och vimsade runt tills han stöp i säng... Han mår bra idag, säger han, tack till nattlig medicinering..)
Efter den yrsliga cocktailen vinglade vi till restaurangen för sen middag. Förvirringen är på topp med tretton personer, olika beställningar, separata noter och rum... och engelskan hos personalen är i det närmsta obefintlig. Men på något sätt ordnar det sig och mat kommer och den är god!

Att ta sig hit var ingen picknick. Först fem timmar i taxi med Bee. Som körde en stor rosa bil på gas. (Typ en KIA). Vägarna är bra och det var motorväg fram till Trat. Men när hon snittade 150 km/h så fick jag hicka. Sen låg hon snällt runt 120 -130 km/h. Vi blev stoppade i en poliskontroll, och en prydlig poliskonstapel med pilotbågar, nyvaxat hår och välputsat vapen kom fram och frågade efter pengar. För  att det var nyår?.. eller nåt fel på bilen?.. eller någon trafikförseelse som inte hade inträffat?..
Men Bee var en tuff kaka, hon namedroppade lite släktnamn i poliskåren och sa att hon minsann inte tänkte ge några pengar.. Så var det med den saken. Vi fick ett vykort på Kungen och ett leende.

Väl framme vid piren så var det dags för nästa transportmedel. Speedbåt. (Liten snabb motorbåt).
När den var så full att folk stod upp och det var en tumme ner från relingskanten till vattenytan, skrek jag: "Not possible sir! Not possible sir!"
Efter ett tag kom bolagets biljettförsäljare tillbaka och en handfull bofasta fick gå av och ta slowbåten istället. En glad amerikan räknade oss och gav oss flytvästar. Vi var fyrtio. På en skylt stod det: MAX 24 pers... Behöver jag säga att jag djupandades hela vägen?
Vi körde i 30 knop i en timme, 25-30 distans räknade Patrik ut. Jag sov fjorton timmar den natten...

Ko Mak är en liten ö, som nyss har upptäckts, vilket innebär att det fortfarande inte är överexploaterat och heller inte helt funkis. Vår resort är den enda i medel/lyxklass på ön. Så klart är svenskarna här och andra europeer. Stranden är fantastisk, poolen bäst, (tycker Stella) resorten är 1 km lång, så det är mycket gå fram och tillbaka till de olika restaurangerna. Och det gäller att välja rätt frukostställe.. det gjorde inte jag idag.. Förutom att utbudet var sämre, det gick i princip inte att äta, (FRITERAD bacon som man kan slå ihjäl någon med) så blev det svårt att att förklara för Stella varför den halta kriminella holländaren med kroppen full av tribetatueringar började dagen med en flaska Red Label JW och cola.. Och varför det inte är en bra idé, och ett dåligt tecken... osv
Och sen när en pikant bajslukt spred sig över borden, fick Patrik nog och reste sig upp och sa aldrig mer..

Ö-livet är annars just ö-liv. Stranden? Poolen? Ska man ta en watermelon shake eller en coconut shake? Vi har funderat på att åka på en snorkelutflykt i tre dagar.  I morgon är sista dagen för det..  Vi får se.

I morgon Stellas födelsedag och tropiskt nyår.
/C