Åsså var det nyårsafton. Dagen gick med firning av Stella och lite olika badaktiviteter. Solen var ganska ofta bakom ett moln, men framme tillräckligt mycket för att bränna den redan sandflugsbitna huden.
Sandflugorna är svåra att förhålla sig till. Det är oklart var dom bor och hur dom ser ut. Några dagar sedan tror jag att jag såg en som tuggade på min arm, men jag är inte säker. Väldigt liten. Typ knott. Men bara enstaka. Man känner inte när dom biter, men några timmar senare uppenbarar sig en liten papel, upphöjd över den övriga huden, inte särskilt rodnad, rätt hård och på något sätt fylld av vätska som inte går att klämma ut. Och det börjar klia väldigt intensivt och det håller på i flera dygn. Antihistamin, Cortisonsalva, Xylocain, Paracetamol NSAID hjälper kanske en liten stund, men det fortsätter i alla fall att klia. Till slut hämtar man ett slags pulver som man rör ut i lite vatten hos Nick i receptionen. Det luktar lite kemilåda och är starkt rosa. De flesta gästerna här har stora fläckar av detta utspridda fläckvis över huden på sina blemmor. Inte särskilt snyggt. Men det blir någon sorts samhörighet. Ett par gånger i veckan gör man någon sorts rökattack mot dom här djuren. En person (troligen en kambodjansk illegal gästarbetare) går över stranden med någon sorts helvetesmaskin som bullrar och sprider tjock rök. Inga andningsmasker här inte! Nya kliande bett dyker trots detta upp på våra kroppar.
Själva nyårsfirandet inleddes med grupprocess. I den obligatoriska nyårsfesten ingick tur i motoriserad katamaran för att se solnedgången, och gratis bål. Vi tittade på båten och insåg att vi skulle bli tvungna att trängas under tak bakom fönster med kanske 70 andra. Kändes bättre då att gå över till andra stranden, MAKATANE och dricka Margaritas medan solen går ned mellan två öar. Väldigt bra.
Sedan tillbaka till vår resort för Buffé. En massa goda grejor. Alldeles utmärkt. Tyvärr var det någonting i timing och planering som inte riktigt klaffade. Vi hade ätit det vi kunde få i oss redan vid 2030. Frågan var hur vi skulle tillbringa slutet på året. Festkommittén hade laddat med små uppträdanden och en film på storduk från den tidigare katamaranutflykten. Sedan blev det BINGO. Svårt att hålla ångan uppe med olika siffror som ska kryssas på en liten sladdrig papperslapp. Lite oklart om rader och vinster. En Jonas från Sweden vann första omgången. Sedan skulle man mäta spagetti. Hm.
Insikten slår oss att vi kommer att bli sittandes här i 3 timmar till i händerna på en korpulent, godmodig hotelmanager med mikrofon laddad med svårbegripliga lekar.
Ny grupprocess. Mot våra bungalows! Ta med is! Fram med musik och blanda några flera drinkar. Sedan är det bra stämning med sittdans (skicka osten, kärna mjölk, osv..) Stella loggar in i en film och Mae sover under moskitnätet.
Klockan 2207 bränner man av fyrverkerierna. Vi undrar om det är så man gör här?
Själva tolvslaget räknas ned med siffror på storduk typ 3 minuter för tidigt, sedan blåser kvällens Firedancer eld och tänder bokstäverna som är inlindade i trasor dränkta i fotogen. HAPPY NEW YEAR 2010!
Sedan lite allmänt skålande i Prosecco, och intensivt smsande och lite mera dans och favoriter från förr. ELO, Prince, Depeche Mode osv. Hemåt framemot 0200. Fullmåne och lanternor burna av varmluft steg fortfarande mot himlen. Havet låg blankt.
/p
fredag 1 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
GRATTIS LILLA STJÄRNA!
SvaraRaderaEtt härligt år 2010 utan sandkryp som bits. Här ligger snön fortfarande kvar vit på marken. I Dalarna hade vi 28 grader....minus, förtås! Men det är skönt det också i sitt sammanhang. Jag röstar för en pulkabacke med er när ni kommer hem chokladbruna.
Kramar Angela, Vanessa och Sixten
1 januari 2010 10.06
Ja, Gott nytt år! Låter som om kvällen blev lång, fast gruppprocesser är ju (nästan) alltid intressanta. Sandflugor har jag ett komplicerat förhållande till efter djungelvistelsen i Amazonas -aldrig mer! Ett stort + med Indien är att Colvabeachen inte är invaderad. Precis återkommen efter nyår i Uppsala med döden,döden, dödentema- mer trivsamt än det låter, bland likasinnade -därefter idag en smärtsamt vacker film om poeten Keats. Känns som en bra början på året. Längtar efter er alla, särskilt efter ett 9-årigt barnbarn /Stina
SvaraRadera